Jaa dags för min att förklara varför jag är i Sverige ovh inte i USA vilket ag skulle vart just nu. Jag köpte ju ändå en tur och retur biljett hem men saker och ting kan förändras snabbare än vad man tror. Lika bra jag tar det från början till slut. Min resa har vart ett äventyr och hur kul som helst, jag har träffat helt underbara människor, fått se mycket och uppleva ett underbart land. När jag kom till USA, min familj och San Francisco var allt bra, jag trivdes bra, har inte haft någon hemlängtan under hela min resa och tyckt att livet har vart rätt bra. Till en början hade jag rent ut sagt ett helvete med barnen, men med tiden gick allt mycket bättre och vi hade kul och mysigt tillsammans. Jag är en tjej som sväljer mycket, kan bita ihop och uppskatta det jag har. Men desto längre tiden gick desto mer insåg jag hur jag inte trivdes i min familj. Min fritid var hur bra som helst, massvis med kompisar, vi hittade på saker hela tiden och allting annat förutom själva jobbet och familjen var hur bra som helst. Men att man ska trivas där man bor är en väldigt viktig del, viktigare än vad jag trodde.

Jag var i USA för att se och uppleva saker, träffa nya människor ocu utveckla min engelska. Absolut, jag ar anställd och jobbade där också, me det var inte allt. Jag var inte där för att tjäna pengar utan jag var där för att få mer livserfarenhet och erfarneheterna man får dom är ovärderliga, det är dom verkligen. Men som sagt ju mer tiden gick desto mer insåg jag hur "dåligt" jag hade det. Jag fick aldrig chansen att vara en i familjen, jag hade inte någon tillgång till bil (vilket i princip är ett ,åste i det landet, visserligen kan jag kaliforniens tågtrafik utan och innan nu), dom jag bodde hos hälsade inte, brydde sig inte, ville helt enkelt inte att jag skulle trivas. Sen det som gjorde att jag inte ville komma tillbaka var en incident som hände drygt en vecka innan jag skulle åka hem på semester, det var då det kom upp för mig att här kan jag inte vara, det är inte hållbart och jag kände mig inte bekväm och var rädd och obekväm. Efter långa och många samtal hem och samtal med vänner bestämde jag mig nästan helt för att inte komma tillbaka, iallafall inte till den familjen. Jag fick ställa mig frågan, "vem gör jag egentligen detta för?" Och insåg efter mycket funderande fra och tillbaka att jag inte mådde bra av att ha det så som jag hade det. Men sen kom man till det jobbiga, ska jag lämna allt jag hade där då? Alla vänner, staden, landet osv. Men ja så fick det bli, jag flyttar tillbaka till Sverige. Sen kom jag då till frågan, "Men hallå, vad ska jag göra i sverige?" Och då kom det, ett par, tre dagar innan jag skulle åka hem så fick jag ett erbjudande om fast anställning som mäklarassistent på Svensk Fastighetsförmedling. Det var då jag bestämde mig på riktigt att jag kommer inte tillbaka. Så jag åkte hem till Sverige. På planet släppte allt, jag kunde andas ut och allt bara släppte.

En lååååång flygresa hem, ensam och mycket tankar. Och trodde jag att allt hade släppt på flyget så var det inget mot hur jag kände när pappa stod i ankomsthallen på Landvetter. Vilken lättnad. Hemma var jag den 23 december och då var det full rulle direkt, julfirande och hela baletten. LYCKA kan alla kära återseenden bara beskrivas med. Den 23:e firade jag då jul med mamma och hela den släkten, mysigt och jätteskönt,träffa mina goa kusiner, min syster, mamma, mormor och ALLA!

Den kvällen hände ju ändå det jag hade väntat på allra längst, att äntligen få träffa min kille. Då kan jag ha varit världens lyckligaste tjej, det var liksom sjukt, ofattbart och alldeles underbart på samma sätt. Jag kan nog inte beskriva den känslan med ord, man måste uppleva det för att förstå. Helt AMAZING!!! Att få se varandra på riktigt, att få ta på varandra, känna varandras närhet och ja, shit det var helt sjukt skönt. Även om vi hade pratat jättemycket och älskade varandra lika mycket så hade man ju ändå tänkt tanken att; shit tänk om det inte alls känns rätt och man bah; men herregud det är inte som det var när jag åkte. Men herregud, jag hade inte behövt tänka den tanken för det var precis samma underbara och goa kille som mötte mig i dörren. Sen jag gick in genom dörren den kvällen och fram tills den 3:januari har vi i princip suttit som plåster på varandra, med all rätt. Och vi har skrattat så mycket, har alltid så otroligt kul och ja, som vanligt kan jag skriva en roman om den killen. Och gör man en sån här grej lär man sig så mycket mer om varandra, saker man aldrig hade gjort om man inte vart ifrån varandra. Och självklart går det upp och ner, men vi har klarat detta bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Båda är positiva människor och ser inte saker och ting som problem utan har mest kul och chillar lite på livet. Don't worry be happy.

Och för er som inte vet så åkte han ju jorden runt nu så nu är det dags för mig att få vara hemma,ensam utan min pojkvän. Lika bra jag med får känna på det. Men jag har mycket framför mig den närmsta tiden så det ska nog gå bra. Det ä jobb, förbereda invigningen för nya kontoret, köpa bil, åka till malmö x2, konferens i stockholm och en 10 dagars semester i San Fran oc LA. Pappa och co. hade ju beställt resa för att besöka mig men nu får jag följa med på hela resan istället, ska bli sååååå kul, stt visa och uppleva det igen och träffa mina goa vänner där.

Men nu blir detta inlägget sjukt långt så nu ska ni få en liten bilddagbok från tiden hemma. Enjoy! Fast ne, det krånglar, bilderna kommer i inlägget under från mobilen istället. Enjoy där!

En snabb resume på vad jag gjort:
- Ätit middagar hos alla typ
- Myst runt i Gbg med min älskling
- Käkat på tapasbaren
- Blivit överraskad av alla underbara vänner
- Svarat på samma fras en miljon gånger "välkommen hem" " Va, ska du stanna hemma?" "Hur har du haft det?" Men det är bara roligt!! :D
- Blivit kals den 25:e
- Firat in det nya året med goa vänner
- Gjort ordning det nya kontoret
- Ätit pizza på Henåns enda restaurang
- Sagt Hej då till min kille IGEN!
- Fått se det snöa igen
- Tränat
- Fått krama om alla nära och kära
- Flyttat hem en sväng igen
- Pantat burkar
- Spelat Alfapet     
- Berättat om mitt äventyr
Börjat jobba
- Målat ramar
- Fått träningsvärk
- Kollat på Isenta Cup
- Fått ligga
- Skrattat hundra miljoner gånger
- Kört manuell bil
- Ätit gott
- Njutit and so on and so on!

Och till sist, jag har tänkt att fortsätta blogga så mycket jag känner för. Pusshej! Oj, glömde nästan det viktigaste, om ni ser den bilden där det står MONGOGÄNGET ( fast det ser ut som det står moxogänget) så är det Stefans tatuering på rumpan, äntligen kommer det fram. Nu förstår ni varför han alltid åker hem och duschar och inte på sprtlife. Det är inte lätt att vara ung och dum.